Why am I not surprised?

Inkl. äppelte.

Om jag under den närmaste veckan är omöjlig att nå via telefon, internet eller spontana besök till mitt hem, så är det för att jag tar välförtjänt semester. I Istanbul.

Jag hoppas att resten av er har trevligt i snön.

"Don't let the darkness eat you up"

I eftermiddag har jag pluggat. Jag har läst och läst och jag önskar att jag kunde säga att jag känner mig duktig. Men nej. Jag har på nästan fyra timmar bara lyckats ta mig igenom en text på knappt 30 sidor. För att den varit så mättad på information, skriven som en nästan äcklande tröttsam hyllning till en författares författarskap och stilistik att jag under dessa fyra timmar ständigt kommit på mig själv med att ha stannat till och bara stirrat av tristessen. Och hade jag tagit anteckningar och inte bara strukit över text hade det tagit ännu längre tid. Under dessa timmar vet jag faktiskt inte hur mycket jag drömt mig bort, stigit upp för att koka tevatten, bytt musik på Spotify.
För jag har hela tiden kommit på mig själv med att tänka, för exakt 13 månader sen satt jag i skymningssolen och åt middag i Taormina, istället för att fortsätta plugga. Och jag har tänkt att i Taormina insöp jag solljuset som om det var de sista strålarna som någonsin skulle nå mig och jag hade tänkt: vad vill jag göra med mitt liv?

Och för ett halvår sedan flyttade jag hit och tänkte att nu vet jag.

Men för varje sida jag läst i eftermiddag har något litet dött inombords och jag har tänkt att det är hoppet. För jag har också tänkt: det här är mitt liv. Det här är texter jag ska läsa för resten av mitt liv, för resten av mitt liv för resten av mitt liv. Det här ska bli mitt yrke och min tid och kanske min fritid och min försörjning och det tar död på allt jag vill.
Och jag säger till mig själv: det är bara en kurs. Det är bara denna kurs och omständigheterna just nu som äter dig inifrån och snart är det över. Om en vecka sitter du i ett annat land och insuper sol och tänker: vad vill jag göra med mitt liv? och kanske kanske kommer du till och med svara: jag gör det redan.

Jag har precis rullat ihop det kopierade och utlästa kompendiet till ett rör, och sedan slängt det tvärs över rummet, rätt i väggen. Det kändes bra. Det kändes rätt. Det var ett steg och ett andetag framåt.

Lämna tysta spår i
mitt klappande hjärta.
Avtryck som älskar,
aldrig sårar.

Ett pärlband av brustna drömmar, öppna dörrar.
Dina blickar berlocker
och mina leenden låset -
hindrar mig från att gå i bitar.

Samla det jag en gång varit,
allt jag velat,
det som önskats.
Ja, fläta mig foga mig samman.

- Nahal Ghanbari, september 2009

The sun's been down, now it's back again and the birds never shut the fuck up and some moron's been smoking close to the ventilation cause an hour ago my entire room smelled of cigarett smoke while my back hurts and my hands are cold, my feet are freezing.
I'm so tired. So so tired and for the love of all I find dear and even things I just momentarily feel affectionate towards, I can't figure out why I can't fall a sleep.

Artistic differences.

Folk som inte gillar musikallåtar missar verkligen något.

Under the Iron Sea

"Lines ever more unclear
Not sure I'm even here
The more I look the more I think that I'm
Starting to disappear

Oh, crystal ball, crystal ball
Save us all, tell me life is beautiful
Mirror, mirror on the wall

Oh, crystal ball, hear my song
I'm fading out, everything I know is wrong
So put me where I belong"

- Crystal Ball, Keane

Strawberry and Death

Ja, tro mig, det här är ett inlägg som i all ytlighet endast tar upp min hårfärg :)

Det känns lite underligt att det snart gått två år sedan jag först blekte håret och färgade det rött. Sen har det varit olika mörkt och olika skarpt sedan dess, men omisskännligt har det varit rött hår och inte mörkbrunt hår med lite röda skiftningar. En gång om året bleker jag dessutom håret för att färgen ska fästa riktigt ordentligt.
Första gången såg det lite galet ut. Ny till hela blekningsprocessen blev resultatet ett varierat skiftande mellan gult och brunt med allt där emellan. Lite Visual-Kei över det hela. Men det skulle som sagt bara hålla en dag innan jag utan barmhärtighet mot håret färgade det rött dagen efter.
Förra sommaren blev det lite bättre. En jämnare, något morotsfärgad nyans som faktiskt såg rätt hyfsad ut, till den grad att jag stod ut med att gå till jobbet så i en hel vecka för att låta hårbotten vila från alla kemikalier, innan det färgades över.

Igår natt lyckades jag med bedriften att bleka allt mitt hår till en oattraktiv, starkt halmgul nyans med orangea slingor i. Det ser ut som håret på en av de där plasttrollen jag lekte med som liten. Det är fult som stryk, men antagligen det jämnaste och ljusaste jag fått håret till, så att färga rött över bör gå bra. Dock måste jag göra det redan imorgon om jag vill kunna lämna huset, för det ser förjävligt ut :)
Jag lyckades ta ett par bilder i det bristfälliga ljus jag har här hemma, och den orangea tonen blev mycket djupare på bilderna än vad den är. Jag förstår äntligen vad de menar i hårfärgsreklam när de talar om att det "ser ut som en hjälm på huvudet". Det är ungefär precis vad det gör.

Men bortsett från plasttrollen finns det faktiskt någon annan jag tänker på när jag ser mitt hår. Det är oundvikligt, så sant som inom mig det finnes en animenörd.
Kurosaki och jag har aldrig varit mer lika.

Reklam som fastnat - och uppskattats.

Bland många av mina små förströelser framför datorn finns självklart Youtube. Jag letar sällan efter roliga klipp, utan det är mer utdrag ur filmer och stand-up rutiner jag sett, eller musik som jag inte kan identifiera. Ofta har jag hört något spelas i en film, ett tv-serieavsnitt eller i en reklam utan att veta vad det är. Exempelvis hittade jag idag (efter att ha ätit min fina midsommarlunch bestående av chevré- och honungsmacka och tittat om på delar av 10 things I hate about you) låten "I Know" med Save Ferris som spelas i filmens skolbalsekvens och har dansat runt till den.

Ibland letar jag specifikt efter reklam. De är lätta att hitta på Youtube, och reklamlåtar som fastat på huvudet kan då spelas i sin helhet hemma hos mig.
Jag vet att många liksom jag tycker att reklam ofta är irriterande. Men det finns reklam som fastnar inte bara för att melodin parasiterar på ens hjärna, utan för att den faktiskt är bra och för att man tycker om låten. Exempelvis fastnade jag för Oh Lauras "Release me" för sisådär två-tre år sedan via en Saab-reklam. Därför tänkte jag i dagens inlägg, och som veckans tips, lägga upp tre reklamfilmer jag tycker om (se dem! =)

Den första är en japansk Nintendo-reklam som gjordes för ett par år sedan men som jag fortfarande tycker är härlig. Jag vet inte vem det är som sjunger, men det påminner mig om Shiina Ringo. Detta är en av de reklamklipp jag hittade via en länk och inte via tv.



Sedan har vi Adidas House Party-reklamen som gick på biografer fram till ganska nyligen. Jag fastnade direkt för låten ("Beggin'" med Frankie Valli) och har trots otaliga omspelningar inte tröttnat än. (Helt ärligt tror jag att jag fastnade lite mer för även reklamen, när jag upptäckte att Missy Elliott var med, haha!)



Slutligen har vi BBC's reklam för Olympiska Spelen i Kina förra året. Gjord av gänget bakom bandet Gorillaz, så baserar sig reklamen på det klassiska kinesiska verket Journey to the West där man integrerat flera av idrottsgrenarna i handlingsmönstret. Det är en jättefin reklam som lillebror visade mig i förra veckan, så tack till honom!



Och det var mitt bidrag för dagen. Det skulle faktiskt va kul att se vilka reklamfilmer andra fastnar för.
Glad midsommar!

Vardagen

Dagen innan midsommar och det ösregnar. Det har det visserligen gjort i nästan tio dagar, även om det var fint igår.
Jag ska fira Midsommar i min ensamhet här i Uppsala, ett frivilligt drag då jag verkligen bara vill ha lite tid för mig själv. Jag behöver verkligen bara vara ifred och det känns bra att ha bestämt mig för att leka eremit. Jag ska vila, läsa, plugga och om vi någonsin får uppehåll ska jag ut och promenera med lite musik i lurarna.

Men för att skriva lite om det som hänt sedan jag flyttade hit:
Tillbringade i princip de två första månaderna tillbaka i Stockholm jämt och ständigt, där jag gjorde allt från att gå på bio, åka Bandit Rock Boat 7, gå och se BOUNCE, och bara umgås med folk som om jag trodde att jag aldrig skulle se de igen. Det var mycket som hände till helgerna, men på vardagarna var jag ju ledig eftersom min kurs flyttats fram.

Men så läste jag kursen tillslut. Persisk litteratur från arabiska invasionen (640-talet), eller ja, snarare från nypersiskas begynnande runt 800-talet, fram till dagens litteratur av både inhemska och exiliranier. Det var faktiskt riktigt bra, och även om jag ofta kände att det var alltför mycket litteratur att läsa för en kurs på 7,5hp, och att mängden information var så vitt skild att det var svårt att sortera igenom, så tycker jag att jag fick ett riktigt bra grepp om kursen. Skrev slutligen tentan och resultatet för hela kursen blev riktigt bra, fick jag veta nu i veckan. (Därför är jag aningen smygnöjd med mig själv just nu =)

Tre dagar senare började min första sommarkurs. Jag har i stort sett två-tre lediga veckor i sommar utan lektioner, men då har jag besök här i Uppsala samt en hemtenta att skriva veckan innan folk dyker upp, för att inte tala om att jag ska vara brudtärna när finaste Jo gifter sig!
Så jag funderar på att skippa nästa sommarkurs då jag tror att jag kommer bryta ihop om jag inte får lite mer ledigt innan hösten, men det återstår att se då det var kursen om serietidningar som medieform, och jag ville verkligen se vad det rörde sig om.
Kursen jag läser nu är en genuskurs om män och maskuliniteter. Det är ett jätteintressant ämne som känns ganska nytt ännu, och jag har hittills både uppskattat diskussionerna och litteraturen (även om jag trodde jag skulle slippa läsa mer Strindberg utanför litteraturvetenskapen, men neej).
Till på måndag har vi en ny inlämningsuppgift där man väljer en bild och ska förklara hur den exemplifierar en överordnad eller underordnad maskulinitet. Jag har valt en på Jokern.

I övrigt träffar jag vänner, promenerar en del och hoppas att det ska sluta regna. Två tredjedelar av mina korridorsgrannar är utbytta till hösten, vilket känns trist då jag faktiskt tyckte bra om de flesta. Hur ofta får man grannar som gillar rock, tedrickande, filmkvällar och Eddie Izzard? Kändes som jag hamnade rätt och det var väl en så bra start man kan önska sig när man bor själv för första gången. Men förhoppningsvist är de nyinflyttade också trevliga (och prydligare i köket).

Jag hinner inte läsa så mycket, och tv-tittandet ligger på nån film i veckan nu när House inte går på tisdagar. Både How I Met Your Mother och The Big Bang Theory är slut för säsongen, men True Blood har äntligen börjat sändas igen!
Jag skriver heller inte så mycket annat än skoluppgifter och mail känns det som. Mitt kreativa skrivande ligger i idé, bortsett från att jag för andra året i rad deltog i Catahyas drapa-tävling (en drapa är en isländsk kortnovell(?) där texten består av exakt 100 ord, exklusive titeln som får vara på max 15).

Temat i år var Brunn, och jag vann Murakamis Fågeln som vrider upp världen och ett 200kronors presentkort på Adlibris, i första pris. Jag känner mig lite duktig och uppskattad för att va helt ärlig. Det är lite peppande när saker går bra mitt bland all stress.
Avslutar med att posta drapan, så ska jag försöka skriva ett roligare inlägg med foton och klipp imorgon.

...och det låter som silverregn och hemligheter.

Det händer igen – hon lär sig aldrig.
”En dag bryter du nacken” säger du, men hon lyssnar inte. Hon nynnar en sång du aldrig hört någon annanstans och du tänker att det är så det låter när havet sjunger.
Du slänger ner repet, tar spjärn mot stenarna och drar upp henne som du alltid gör. Hon är blöt och lite lerig. I nattljuset blänker hon likt fiskfjäll.
Hela vägen upp nynnar hon, och skrattar sedan när du varnar henne för att dö i brunnen, i kylan och mörkret. Tänderna skallrar bakom leende blålila läppar.
”Där nere hör jag sjöjungfrur drömma.”